Besvikelser, god I hate them!
har haft ett väldigt långt blogguppehåll, vilket även har visat sig i besöksloggen som redan under min mest aktiva period var väldigt blygsam. Men, min vana trogen att inte skriva om privatliv har gjort bloggande smått omöjligt senaste tiden. Nåja.
Idag bjuder jag på en liten skivrecension. Av titeln att döma så är jag inte speciellt uppspelt.
Rancid har varit och är fortfarande ett av de band som betyder mest för mig. De har fått rätt mycket kritik genom åren ifårn punkhåll, vissa menar att de inte är riktig punk och så vidare. Detta kommer iofs från de människor som klär sig i så skitiga kläder som de möjligen kan, helst inte duschar och vill låta allmänt mycket på allmän plats. Jag har träffat dem, allt för ofta. De är punk för mig iallafall.
Rancid släpper i dagarna nya albumet Let the dominoes fall, och jag har på nåt underligt sätt fått tag på en förhandskopia. Denna platta har jag sett fram emot sedan förra plattan kom 2004. jag har länge tvivlat på om den skulle komma överhuvudtaget då de har skjutit på det väldigt länge. Bara där borde jag ha hört varningsklockorna. De klarar inte alls av att följa upp Indestructable och plattan känns som ett hopkok av Tim Armstrong och Lars Frederiksens sologrejer (The bastards, tim armstrong och transplants) och det är spretigt och intentsägande. Två saker har dragit mig till Rancid, catchigheten och förmågan att berätta bra historier från deras liv. Ctachigheten finns tack och lov kvar, men de intressanta historierna och porträtten finns inte kvar. Nu handlar det mer om omskrivningar av Magnus ugglas Varning på stan, störigt nog. Så, jag är besviken, väldigt besviken. Men skivor kan växa, och man vet ju aldrig.
Idag bjuder jag på en liten skivrecension. Av titeln att döma så är jag inte speciellt uppspelt.
Rancid har varit och är fortfarande ett av de band som betyder mest för mig. De har fått rätt mycket kritik genom åren ifårn punkhåll, vissa menar att de inte är riktig punk och så vidare. Detta kommer iofs från de människor som klär sig i så skitiga kläder som de möjligen kan, helst inte duschar och vill låta allmänt mycket på allmän plats. Jag har träffat dem, allt för ofta. De är punk för mig iallafall.
Rancid släpper i dagarna nya albumet Let the dominoes fall, och jag har på nåt underligt sätt fått tag på en förhandskopia. Denna platta har jag sett fram emot sedan förra plattan kom 2004. jag har länge tvivlat på om den skulle komma överhuvudtaget då de har skjutit på det väldigt länge. Bara där borde jag ha hört varningsklockorna. De klarar inte alls av att följa upp Indestructable och plattan känns som ett hopkok av Tim Armstrong och Lars Frederiksens sologrejer (The bastards, tim armstrong och transplants) och det är spretigt och intentsägande. Två saker har dragit mig till Rancid, catchigheten och förmågan att berätta bra historier från deras liv. Ctachigheten finns tack och lov kvar, men de intressanta historierna och porträtten finns inte kvar. Nu handlar det mer om omskrivningar av Magnus ugglas Varning på stan, störigt nog. Så, jag är besviken, väldigt besviken. Men skivor kan växa, och man vet ju aldrig.
