De onödiga intryckens århundrade

Jag bor i Karlstad på terminerna, men på loven brukar jag dra mig hemåt Karlskoga för att jobba o träffa kompisar.
Karlskoga är inte ett särskilt roligt ställe att vara på, även om jag måste säga att det finns tråkigare. Inte mycket händer, men då och då får nån en snilleblixt o kommer på att de ska ställa till med hejdundrande fest. Så är fallet denna onsdag. Den första, och förhoppningsvis enda, KARLSKOGAFESTEN skall äga rum. Arrangören har lyckats med konststycket att ta dit Idol-Ola, Lotta Engberg och Sten o Stanley. Men den största elogen ska de iallafall ha för att de har lyckats väcka Emilia (Big Big Girl?) ur hennes ungefär 10 år långa koma. Som grädde på moset är det den alltid lika aktuelle Richard Herrey som ska vara konferencier. Att detta är en av sommarens stora happenings, tillsammans med Rhapsody in Rock då förstås, visar väl på att KKKarlskoga är en levande bygd. Tyvärr, tyvärr, tyvärr så har till och med jag, som inte jobbar för tillfället, andra planer och kan inte delta i detta enormt viktiga, för bygden värdefulla, spektakel. Jag ska supa. Den andra väldigt givande sommaraktiviteten.

För övrigt så såg jag precis, för första gången, Fahrenheit 9/11. Jag såg den själv framför datorn, eftersom jag inte hade vett nog att köpa en dator med TV-ut. Vad ska man säga, man vet ju att Michael Moore berättar den historia han vill berätta, men samtidigt så förstår man ju att det är nåt allvarligt fel på det där landet, och förmodligen på många andra länder, kanske till och med vårt eget. Det är så otroligt mycket som sker bakom medborgarnas ryggar som de aldrig, eller sällan, får reda på. Det är bra att det finns folk som försöker luska ut dessa oegentligheter. Hur som helst är det en bra film. Förlåt Hanna för att jag aldrig ville hyra den när du ville, vet inte riktigt vad jag tänkte på.

Hoppas ni som läser den här bloggen, ni är en liten och halvtapper skara, hade en bra midsommar. I sure as hell didn´t.

Jag tillbringade min midsommar 20 mil söder om Oslo där vi byggde scen för Hovefestivalens räkning. Jag och Erik, som var scenbyggarnas representanter, slet vårt hårtunder torsdan o fredan då de som packat scenen hade packat med för lite grejjer, på grund av klantighet och att man räknat med att marken var plan. Arrangören hade beställt en mixplats på 6x4 meter och 8 meter hög på 30 meters avstånd från scenen. Den tog ett tag att bygga. När de ser resultatet inser de att de vill ha en mindra mixplats i stället och den ska stå 10 meter längre bak, bara att riva och göra om. På fredagsnatten, när ni andra förmodligen var fulla, käkade jordgubbar o kanske låg med nån ny bekantskap, så satt David och Erik och sågade till plywoodbitar i bäckmörker (ingen bra idé då det inte blir direkt rakt) och lappade ihop scenen där det fattades material. När vi sen ska skruva fast skiten så dör skruvdragaren. Vi lade oss 0100, gick upp 0500 och skruvade fast skiten. Sen gick färden hemåt runt 7 på morgonen lördag, och jag var hemma i Karlskoga 12 timmar senare. Kanske inte mitt livs roligaste midsommar.

Kom hem och hyrde faktiskt film, vilket är ovanligt nu för tiden, jag tycker lite synd om de som har filmuthyrningsställen, för de kommer ju snart gå omkull... hyrde The Contract, som verkade vara riktgit bra, men det visade sig att dialogen fan var sämre än de filmer jag själv och mina kompisar spelat in. Det gjorde ont o se Morgan Freeman i en så kass film, John Cusack däremot är man ju van vid att se i skitrullar. Vi hyrde också Stranger than fiction, som jag redan sett, men som är värd att se flera gånger, Will Ferrell är, tillsammans med Ricky Gervais och Steve Carell, i mina ögon de roligaste man kan se i film o teve just nu.

Så, nu har jag kommit hem efter fem dagars alkoholmarinering i festivaldyngan. Som jag redan skrivit så var det ganska motvilligt som jag beställde biljett till den festival som jag för tre år sen svor att aldrig återvända till. Men en viss rocklegend från Austin, TX, fick mig att tänka om. Och jag ångrar inte beslutet för fem öre (eller 1700 spänn snarare).

Vi drog ner på tisdagen, med målet att bo i ett husvagnsförtält, men vi var tvugna att bo på vanliga campingen första natten. Vi trivdes dock såpass bra att vi stannade där hela festivalen. Receptet på trivseln var att jag, Mula o Johan inte slog upp vårt tält i ett camp, utan ensamma, med en liten gräsplätt bara. När vi skulle spa drg i till Karlskgoa-campet, vilket gjorde att det var lugnt o fräscht utanför vårt tält hela tiden.

Campingfesterna var grymma, o fredagskvällen var den näst roligaste jag haft på Hultfred på de 4 gångerna jag varit där, Farbrornatten 2003 är den enda som kan mäta sig.

Banden då? Min vana trogen såg jag inte så många, dock nästan fler än vanligt. Och jag är i stort dett nöjd med ad jag fick se:

Torsdag:
Flogging Molly: Fy fan alltså, sånt extremt drag. Pampasområdet var fullt, och till skillnad mot hur det brukar se ut så röjde precis hela publiken. Det brukar ju på sin höjd vara bara hälften, medan resten bara står o tittar på. skitbra ljud, ett jävla sväng och ett band som älskar o spela. Mellansnacket var det inte heller nåt fel på. Kvalitetsmässigt hamnar kanske denna spelning på topp 10 någonsin för mig.

Billy Talent: Jag gillar bandet som fan, däremot så tycker jag det är roligare att lyssna på dem på skiva än på en konsert med taskigt ljud. En liten besvikelse, men inte bandets fel på något sätt.


Fredag:
Wolfmother: Jag älskar låten Woman, och det gör jag för att det är sjysst driv genom i stort sett hela låten, och den klockar in på strax under tre minuter. Jag gillar inte när de flummar ut som mest o står o jammar hur länge som helst, vilket de gjorde ganska ofta. Såg inte klart hela giget utan tröttnade efter ett tag.

Ozzy Osborne: Jag vet inte om det är kärlek till publiken eller om det är kärlek till pengar som gör att Ozzy ställer sig på scenen med halsinfektion, för det låter förjävligt. Jag tittar två låtar och tänker hela tiden, stackars de som betalat biljetten för att se Ozzy, som tur var var inte så fallet för mig.

Lördag:
Turbonegro: Jag älskar Turbonegro, och Turbonegro älskar att spela. Detta är dock den tråkigaste spelningen jag sett med dom. Kanske berodde det på att det regnade som fan samt att de spelade en del nytt material som jag inte hunnit lyssna in mig på. Hur som helst, Hank von Helvete är den roligaste frontmannen att titta o lyssna på som jag känner till just nu. Och mellansnacket är som alltid bra, det bästa kanske.

Roky Erickson:  Festivalens höjdpunkt, anledningen till att jag åkte dit. Lyckades hamna längst fram och såg allt skitbra. Roky kommer in på scenen och Atlantis exploderar, Roky står med händerna i kors och ler. Sedan hänger gitarristen på Roky hans gitarr, för det verkar han inte klara själv. Gitarristen nickar åt Roky varje gång det är dags att sjunga eller börja spela solo, och när han inte sjunger står Roky o tittar på gitarristen för att veta när han ska börja igen. Det kanske låter som en tråkig konsert, men grejjen är att hur väck han än är i skallen så levererar han sång och låtar på ett sjukt bra sätt. Publiken sjunge med på allt och jag ser folk ur sveriges musikelit som inte kan sluta le, en kille i pressdiket fäller en tär samtidigt som han hoppar runt så mycket att han inte kan ta kort.... Det är helt enkelt en väldigt stor dag för musikintresserade. Något ingen kunde hoppas på då denne man har varit omyndigförklarad på grund av sinnessjukdom tills för bara några månader sedan. Det är inte den bästa konsert jag sett kvalitetsmässigt, men upplevelsemässigt så är det den här konserten och Guns n Roses 1993 som hamnar högst upp på min lista någonsin.

Om jag återvänder till Hultsfred igen vet jag inte, det skulle vara om nåt av följande band kommer, som är de aktiva band som jag avgudar men aldrig har fått sett: NOFX, Rancid och Social Distortion

Jag har alltid stört mig på en sak, ett inslag i familjesidorna i varje svensk dagstidning. Det är det högst pinsamma fenomenet att skicka in en liten notis om någon som fyller år. Då menar jag inte Lina fem år som blir grattad av sina morföräldrar. Jag menar de som fyller jämt, och som måste få hela sin livshistoria berättad för sig till allmän beskådan. Jag läser alltid dessa notiser, och ibland är det ganska trevlig läsning och man kan bli inspirerad av vad Gunnar 70 har åstadkommit i sitt liv. Men då o då, eller ganska ofta, blir man bara deprimerad. Till exempel när det står om Lasse 30, 30!!! Där står att han inte klarade av gymnasiet, började som byggare nånstans men fick problem med ryggen så nu är han sjukpensionär, men han gillar ju att titta på fotboll.... Stackars Lasse, vad tjänar han på att nån sate har skickat in en artikel om hans korta, men tragiska livshistoria. Och så får jag förklarat för mig att många personer skickar in sina egna små berättelser. Hoppas vekligen att så inte är fallet med Lasse, för annars är det i särklass den sämsta kontaktannons jag sett.....

Nu drar jag till Hultsfred, för förhoppningsvis sista gången. Lovade mig själv efter 2004 års festival att aldrig åka dit igen, men Roky Erickson kommer, och då måste jag dit...

-Sverige fick sitt tre noll

-Nollan Paris fick sitt orginalstraff, välkommen till verkligheten lilla gumman

I morrn åker jag till Karlskoga o sen vidare till Hultsfred på tisdag. Roky Erickson, Flogging Molly, Billy Talent och Turbonegro är de konserter jag ska passa...

Blev helt klar med den här terminen igår, det var man ju tvungen att fira. Jag o Jeppe köpte ett flak öl, kollade på Sveriges kross mot Island. Gött att man inte alltid måste ha defibrillatorn redo när Sverige spelar, är trött på att frukta för mitt liv av nervositet. Hur som helst, det var en jävla lyckad kväll, som började och slutade i korridorens kök. Jag sov på golvet i köket, eftersom nån jävla skum snubbe som ingen kände hade ockuperat soffan.

På morgonen möter man en lycklig Jesper som uppenbarligen har fått kvinnosällskap under natten. Han lever numer i ovisshet om huruvida han har haft analsex eller inte.. Fylleragg är ofta jävla onödigt alltså...

Hade precis börjat hoppas på att lagen gäller för alla, men uppenbarligen så kommer man väldigt långt på att vara hotellarvtagerska här i världen.  Det är sjukt orättvist att man kan bryta mot lagen o komma undan med det när det enda man har gjort är att komma från rätt kuk. Jag kanske låter bitter bara för att jag själv är fattig som en kambodjansk bonde, men det är jag absolut inte, jag har bara väldigt svårt att känna respekt för nån som har fått allt gratis i livet. När jag köper en ny pryl så älskar jaf den, för jag har kämpat för dem, dessa människor är ju nästan beredda att anlita en hitman o döda sin egen farsa för att de har skaffat fel färg på BMWn....

Alla som läser på Karlstads Universitet, och kanske även andra universitet, vet om att klara besked är nåt man får leta efter i den djupaste örkaste vrå, för de existerar inte. Nu ärdet ju typ inga som läser den här bloggen än, men alla som ska läsa kursen Människan inför livsfrågorna kan förbereda sig på att gå runt i sju veckor och undra vad fan man håller på med, varför i helvete man ska läsa den här skiten..

Och så kommer uppgiften, på sju veckors tid ska vi skriva ett arbete på 20 sidor enkelt radavstånd, enkelt radavstånd, det finns inget som heter enkelt radavstånd på universitetet. Man ska lltid skriva med 1,5 radavstånd. SÅ med normala mått mätt så ska man alltså skriva 30 sidor på sju veckor, det ärungefär en C-uppsats 10 poäng, medan det här är en A kurs sju poäng.

När man har accepterat att man kommer få en runkig tid framöver så sätter man sig o skriver för att ligga lite i fas. Med en vecka kvar, när jag har skrivit 18 sidor kommer de på att det visst går bra att skriva med 1.5 radavstånd. Alltså har jag redan skrivit nog med sidor, men jag ha rinte fått med allt som ska vara med. Andra som inte har legat i fas får en lättare resa.... hade jag vart en aggresiv man hade jag velat döda nån....

Nu vill de också att vi skriver med litteratur i arbetet som inte finns med på litteraturlistan

Såhär funkar det på Karlstad Universitet, låter väl skoj....

Såg på The Prestige igår, sjukt bra film med sjukt bra skådisar. Framför allt Christian Bale och Michael Caine. Och så är ju Scarlett Johansson en av världens vackraste kvinnor....

Var precis nere o spelade basket, körde 21 som vanligt.... Vi suger ju i största allmänhet på basket, det är faktiskt svårt att tänka sig att det finns folk som är sämre än oss.. Faktum är ju att det finns folk som knappt vet hur en boll ser ut o skulle förmodligen träffa sin egen pung i stället för o få den mot mål... Mitt i allt kommer en kille o frågar fall vi ska köra tre mot tre; - Jorå, sa vi, men vi är dåliga som fan... Han hävdade då att han inte spelat basket på sex år, o han bara råkade ha med sig en basketboll den här dagen. Han gjorde nio av elva mål för sitt lag, sen gick han, o där stod vi, våldtagna, med gråten i halsen o insåg att vi var ännu sämre än vad vi hade erkänt oss vara....

För övrigt gillar jag inte idén med blog, det känns för utelämnande, därför kommer det stå otroligt lite intressant om mig som person, jag gör det för att folk som vill ha koll på vad jag sysslar med på dagarna, eftersom jag läser på universitetet, vilket innebär att man har en miljard timmar fritid i v eckan, och den mesta går åt till att prata skit o dricka öl...

För övrigt så är Anti-Flags platta "For blood and Empire" den bästa jag lyssnat på på ett tag...