De onödiga intryckens århundrade

har ju sina fördelar. Man är inte lika känslig för lågkonjunkturer/ekonomiska kriser till exempel. På det hela taget är tryggheten lite större, men så är även lönerna lägre. Det har jag ju accpeterat för längesedan, och har valt att jobba inom den sektorn så det ska jag ju inte klaga på. Dock kan man ju ibland ifrågasätta det värde som chefer och samhälle sätter på det arbete man utför. Detta slår en titt som tätt, men idag, idag, har jag fått ett väldigt bra exempel på hur högt mina insatser värderas. När jag har jobbat ett helt år (nåja, ett halvt) så tycker ledningen att jag är värd lite extra. Så de ger mig en julklapp i form av ett änglaspel och en julblomma modell skitliten. jag kan ju inte påstå att jag blev rörd till tårar. Men vad kan man önska sig av en verksamhet som har haft köpstopp sedan oktober.

jag ska försöka komma igång mer med mitt skrivande om film i den här bloggen, titter ju trots allt på en hel del. Har inte sett nån som berört mig sådär extra på senaste tiden, men jag tänkte från och med nu skriva om alla jag ser, förutom porren då, som tar upp cirka 40 procent av min vakna tid.

Igår såg jag Wolf Creek en fullkomligt dyngtrist australiensisk skräckfilm. Den hade verkligen ingenting. Enda gången jag ryckte till var när ett par svenskar kom i en folkabuss, det var i filmens sista självande minut. Det säger ju rätt mycket om hur bra den filmen var. Ikväll blir det Zack and Miri make a porno, som jag har längtat efter ett tag, antagligen har jag byggt upp mina förväntningar för högt.