De onödiga intryckens århundrade

Och det är väl precis vad som händer i morgon. Då släpps Guns n Roses (Axl Rose) album Chinese Democracy. Brottsling som jag är så tankade jag naturligvis hem den för nån dag sedan. Och man kan väl sammanfatta det  hela med att plattan var mycket roligare när den inte fanns. Då kunde man skoja om det samt tycka synd om mr Rose som uppenbarligen villat bort sig nånstans mellan studios, stråkar och hjärnsläpp. Och så helt plötsligt efter 14 år och en jävla massa miljoner så dyker den upp. Spretigt som fan och riktigt dåligt, precis som man kunde förvänta sig. Axl rose kan dock fortfarande sjunga. Jag hade inte tyckt lika illa om det här om inte bandet hade hetat Guns n Roses. Det känns som om hela namnet svärtas ner av det här monstret. jag är glad att jag såg bandet 1993, när de hade ett uns av värdighet kvar, även om storhetsvansinnet hade slagit klorna i dem redan då. Skillnanden är väl att då var de unga och sjukt framgångsrika, så man kan ju förstå det.