De onödiga intryckens århundrade

kom i min famn, kära kapten. Så jag jag till min gamle vän Kapten Morgan. Vi träffades i lördags, på samma ställe som vi alltid träffas. Han är dock jävligt klurig den där kaptenen. Det är alltid en fröjd att träffa honom, träffarna börjar alltid i skratt och eufori, men ju längre kvällarna lider så byter den skepnad, till slut består han bara av luft, och har helt sugits in i mig. Hans ande får mig alltid att bete mig på sätt som jag inte förstår. Denna dag slutade vår träff med stök på dansgolv, mössor, otrevliga samtal och sömn på mindre lämpliga ställen. Efter varje träff med min kära kapten så är jag liksom mätt, det känns som om jag inte vill träffa honom på ett tag. Men så helt plötsligt står han där framför mig igen i all sin härlighet, alldeles sådär lagom bronsfärgad. Det känns som det kommer vara en evighet dit, men jag vet att jag får träffa honom tidigare än vad som är lämpligt. 

I övrigt så är Kenan kanske den roligaste personen som lever, jag vet dock inte om han är så medveten om det själv.