De onödiga intryckens århundrade

Sitter o tittar på morgon-tv, eftersom jag bara jobbar eftermiddag i sann finanskrisanda.
Då sitter en gammal Fame Factory-deltagare och beklagar sig över att det ploppar upp så
många nya kortlivade idoler med stora skivbolag i ryggen. Va-the jävla-fan eller.

Jag vet inte hur man bruak rmäta generationer, jag tror det är 30 år som gäller.
Men det verkar som om den här vidriga idolcirkusen har fått sina första bittra pensionärer.
Det är okej att vara bitter, jag tycker till och med det kan vara charmigt att vara bitter på ett
roligt och självironiskt sätt. Det hoppas jag iallafall, annars är jag jävligt ocharmig.

Men det är fan inte okej att sitta och tjuta över att man har blivit marginaliserad utav ett fenomen
som man själv är en del utav.

Samtidigt sitter samma kille och pratar om sin nya, grymt personliga, skiva. han berättar stolt
att han har varit med och skrivit två låtar själv. Verkligen personligt. Där har du problemet du pratar
om, man måste hela tiden producera nya påläggskalvar, för de saknar så mycket personlighet och talang
att de inte håller i längden.

Men vill man tillhöra en branch där man går från dagis till pension på 2.5 år så har man ju helt klart valt rätt branch.